.. Nä, inte riktigt så dramatiskt är det.
Problematiken är mycket större än Amaryllisparken, vilket våra makthavare inte tycks förstå, varken på en nationell nivå, eller kommunal nivå här i Tyresö. Amaryllisparken utgör, förutom sitt egenvärde med sin artrikedom, ett tydligt exempel vi tänkte titta närmre på i detta inlägg.
Låt oss först titta lite på ordet biodiversitet, eller biologisk mångfald som det kallas i vardagen. Biologisk mångfald är alltså en variation i arter, både i sort och genetik. Alla arter som finns hos oss behövs i ett större sammanhang och finns till med ett eget värde, precis som du och jag – vi har också ett egenvärde. Det är viktigt att komma ihåg.
Hur vi levt i naturen och brukat naturresurserna, har gjort att vi skapat hål i ekosystemet. Oftast har hålen varit så pass ”små” i ett större sammanhang att vi knappast märkt att arter har försvunnit från platser där vi valt att fiska för hårt, kalhugga, förlägga industrier eller bygga bostäder till exempel. Det har fungerat att leva på det här sättet pga. att vi just haft en rik biodiversitet i vårt avlånga land.
Men de här hålen kan liknas med att vi har en trädgårdsslang som vi pickar hål på upprepade gånger. I början märker vi inte av läckagen men efter tillräckligt många hål får vi så inget vatten från munstycket vi håller i utan det mesta vattnet rinner ut innan det hinner nå munstycket, kan vi då vattna våra blommor med denna slang?
Vi skulle köpa en ny slang och fortsätta vattna med den. Problemet är att vi inte kan köpa en ny biologisk mångfald. Många gånger kan vi inte återskapa den heller. Vi kanske kan understödja den, med insektshotell och fladdermusholkar, dagvattendammar etc., men helheten, det fungerande ekosystemet med all variation går helt förlorat.
Politiker från de styrande partierna S, L och MP samt V säger oftast slentrianmässigt följande i Tyresö när de talar om Amaryllisparken:
- Tyresö har redan så många skyddade naturområden att det gör ingenting om Amaryllisparken skövlas för bostäder. Vi har andra grönområden i kommunen som får utvecklas istället.
- Vi värnar den biologiska mångfalden genom att sätta upp insektshotell, mulmholkar, fladdermusholkar och planterar buskar i det nya parkområdet.
Det är helt fel att resonera på detta sätt i en redan pressad situation med klimatfrågan som borde prioriteras högst upp bland alla.
Man slänger sig med dessa argument utan att ha en aning om hur spridningsvägar för den biologiska mångfalden vi har i kommundelen Lindalen ser ut. Det finns spridningskartor, men de spridningskartorna påvisar inte spridningsvägarna ut från Lindalen, som ligger som den sista posten angränsat mot Älta och Stockholms stad. De kartorna visar bara på vilka spridningsvägar man kan anta att den biologiska mångfalden har inom kommunen. Kanske är det en kostnadsfråga. Vem ska betala för en gemensam spridningskarta och vilka är villiga att faktiskt göra avkall på sin mark för att tappa ekonomiskt värde i det, men att få en artrikedom som belöning?
Sett inom kommunen är Lindalens sista grönområde relativt isolerad. Sett ur ett större perspektiv har vi en potentiell spridningsväg mellan skrubba och Lindalen till exempel, men även den hotas av en stenkross som ska förläggas i det området.
Sedan har vi Tyresös relativt nyinköpta mark, kalhygget i Lindalen, som är beläget ca 500 meter från Amaryllisparken. Ett område som är artfattigt och där kolsänkan redan är förstörd och med andra ord ingen alternativ spridningsväg heller.
Amaryllisparkens framtida existens kommer inte att lämna ett stort hål i Sveriges artrikedom, det vet vi med säkerhet, men frågan om Amaryllisparkens fortsatta utveckling och potential är så mycket större än så – det handlar om följande:
- Förmågan att se frågan i ett helhetsperspektiv, dvs att täta vattenslangen som läcker innan det blir för många hål.
- Att ha en klimatplan som inte fokuserar enbart på framtida förhållningssätt till fossilfria bilar och mer cykelvägar utan faktiskt ser till dagens naturresurser att nå klimatmålen i ett senare skede.
- Hur vill vi ha det med den biologiska mångfalden i kommunen?
- Vilka skogsområden ska egentligen sparas och vad är kravet för att de ska sparas? (räcker inte förekomsten av en mängd olika fladdermöss, småfågel, ett väl utnyttjat område för förskolans barn och pensionärerna som spelar boule, räcker inte vilda bin, sällsynta trädsvampar, rödlistade ängsblommor och gamla fina tallar till? Vad duger då åt kommunen? Hur ser egentligen kravlistan ut från Tyresö kommuns styrande politiker för att ett område ska räknas som för värdefullt för att skövlas?
- Hur ska vi ha det med biodiversiteten, ska den bara finnas i små isolerade öar på specifika platser i kommunen, eller tänker vi oss ett nät av spridningsvägar, gröna korridorer?
- Etik och moral hos våra kommunala tjänstepersoner och politiker (man fattar beslut om parkens framtid med en naturvärdesinventering gjord i fel årstid, felaktiga kalkyler om dagvattnets förmåga att ledas från villaområde och vägar, någon så kallad fladdermusutredning och utredning av fladdermusmiljöer som så uppenbart påvisar att man inte vill hitta något som stoppar dessa byggplaner trots bra dokumentation från platsen både på artportalen och direkt information till kommunen) Skulle det inte kännas bättre att kunna säga att man gjort en karriär på sunda och hållbara beslut som man är planarkitekt?
- Förmågan att erkänna misstag och därmed återvinna respekten från medborgare och väljare.
I grund och botten handlar det om hur vi utnyttjar våra resurser och ser till hur vi skapar möjligheter för artrikedomen att dels återhämta sig, men också få fortsätta utföra deras gratistjänster till oss vi så ofta tar för givet, och den strävan borde vara att spara viktiga skogsområden oavsett naturvärden och se till att nyttja de ytor som idag inte bidrar till den biologiska mångfalden. Ett tydligt sådant exempel kan till exempel vara kalhygget i Lindalen som vi nämnde ovan, eller en stor parkering som istället skulle kunna ligga under jord med hus ovanpå för att nämna några få exempel.