Amaryllisparken är fylld med en mängd spännande arter att utforska. Alla arter, från den minsta svampen, ja till och med bakterien i jorden, till det största trädet, utgör ekosystemet på just den platsen de råkar befinna sig på. Och ur ekosystemet kan vi hämta gratis tjänster av mjuka, lite luddig karaktär som mänsklig rekreation, till mer konkreta värden som hantering av nederbörd och frisk luft.
Växtligheten i Amaryllisparken varierar från blåbärsris och mossor till olika ormbunkar och vilda ängsblommor. Just blåbärsriset är en nyckelspelare i det som man beskriver som en undervegetation, och som är en relativt enkel art att titta närmre på ur ett perspektiv där vi resonerar utifrån ett ekosystem över vilken närnatur som är värd att bevara.
Blåbärsriset är ganska kräsen. Den behöver en särskild silning av solljuset för att etablera sig, och den trivs bäst har man sett på platser där det finns träd som har krontak (dvs där trädets krona breder ut sig så pass att den når ett annat träds krona) eftersom krontaken filtrerar solens strålar så att undervegetationen inte torkar ut, vilket blåbärsriset är känsligt för. När naturvärdesinventeringen gjordes utav bland annat WSP initialt beskrevs området som relativt ungt och som en produktionsskog. Detta menar vi är fel, särskilt med påståendet att Amaryllisparken är en ung skog, då forskning visar att en skog med ett täckande krontak, med stora inslag av blåbärsris, inte etableras inom de 100 åren bakåt i tiden från där vi är idag. Blåbärsriset är vad man kallar en nyckelart i skogen. Tittar vi på blåbärsriset som växt så har den flera olika delar på sig som fungerar som födokälla för andra arter, bland annat blad som går att beta, blommor som pollinatörer kan hämta föda från och blåbär som är föda åt både människor och andra däggdjur. Vem gillar inte en näve blåbär liksom?!
Så, en nyckelart för många när det gäller föda, men en större vägvisare om hur värdefull skogen är än så. Åter till krontaken och gamla träd. I gamla träd etableras olika svampar som rötar stammen och tillsammans med hjälp av olika fåglar som hackar söder stammen bildas hålträd som är perfekta boplatser för olika småfågel och fladdermöss. Vi har ju skrivit en hel del inlägg om fladdermössen tidigare, ett av dessa är en artspecial som finns att läsa här.
Ekosystemet i parken är komplext och går inte att återskapa om man förstör det. Det som finns det finns, och en anlagd park med nyplanterade träd då de gamla är borta, ger inget krontak och tar inte upp koldioxiden som de äldre träden gör. De erbjuder heller inte naturliga boplatser i form av hål. Och där blåbärsrisets största område är skulle huskroppar förläggas, vilket gör att blåbärsriset rycks ur kedjan, vilket ger en förlust av födoresurs för nästan alla Amaryllisparkens arter. Drabbas inte arterna direkt så blir det en dominoeffekt av att man avskogar Amaryllisparken.
På den inledande frågan om vad som är värt att bevara, så är det de små naturliga skogliga stråken som råkar ha blivit över vid samhällsplaneringen, precis som Amaryllisparken, som är fylld med nyckelarter, som spelar stor roll för hur cirkeln sluts i ett ekosystem. För all skada vi människor åsamkar bara genom hur vi lever våra liv av konsumtion och utsläpp, så har det en avgörande roll hur vi väljer att se på de naturliga skogarna, oavsett storlek. Och det minsta vi kan göra som medmänniskor är att försöka förstå komplexiteten i ett litet ekosystem, om det så bara handlar om blåbärsrisets funktion i ett större sammanhang, och det absolut största och viktigaste uppgiften en samhällsplanerande yrkesroll har på sitt bord.